Nu har jag ätit men inte klät på mig, sminkat mig eller plattat håret.
Jag satte mig ner i sängen och började tänka på vad som hände för 2 år sedan... i 7:an, hösten och våren 2005-2006...
Jag kanske borde berätta vad som hände, för jag lever alltid med en rädlsa för att gå själv och att vara ensam efter det här hände. Jag blev misshandlad våren 2006 av en tjej som var 2 år äldre än mig och gick alltså i 9:an.

Så här var det: Allt började med att jag tydligen kallat hennes kompis för kossa men hennes kompis hade sagt hora så det var ju ingenting, jag trodde aldrig att det skulle bli en sådan stor grej. På hösten 2005, nästan precis när skolan hade börjat, det hade väl gått ca 1-2 månader. Det började med att hon knuffade mig så fort hon gick förbi mig. Hon började fälla mig och skriva saker på mitt skåp, hon skrev saker som: "hora, du ska dö, fattar du det?" "Du är så ful att inte ens råttorna vill ha dig" och så vidare. Efter yttligare en månad så började hon skrika saker åt mig i korridoren, hon hotade med att döda mig och att hon skulle slå mig så mycket att jag aldrig skulle vilja se mig i spegeln igen.
Jag gick ju självklart och pratade med lärarna men dom sa bara "Ja, så får hon ju inte göra, vi ska prata med henne när vi har tid". Visst dom pratade med henne, jag undrar verkligen vad dom sa för dagen efter så kom hon fram till mig igen och väste: "Snackar du med lärarna en gång till så ska jag se till att du ligger blodig på golvet".
Jag pratade med lärarna en gång till och jag fick åka hem för det var det bästa för min egen säkerhet ansåg dom.
När mamma kom hem så berättade jag allting, hon visste ingenting om det här. Hon polisanmälde allting dagen efter och sen var det lungt hela höstterminen.

Efter sportlovet 2006 så började allting om igen. Jag och mina kompisar hade precis varit i matsalen och ätit när vi kom in i caféterian, då satt den här tjejen med sina kompisar. Dom såg oss ju självklart och vi såg dom men jag låtsades inte om dom, förrän dom stod i en ring runt mig. Om jag tog ett steg åt sidan så blev jag knuffad tillbaka till mitten igen, dom hotade och sa: "Vänta du bara till nästa gång, då blir det värre". När dom väl gick därifrån så åkte jag hem för jag var så himla rädd och ledsen.
Dagen efter så ville jag inte gå till skolan men mamma sa att jag inte kunde låta dom vinna, så jag åkte till skola. Våran klass hade lunchrast och alla var glada när vi satt i uppehållsrummet. Jag satt längs ut på en bänk när hon kommer med sina kompisar, dom sätter sig vid en annan bänk och tittar på mig, skrattar åt mig och snackar skit. Plötsligt så känner jag att någon drar upp mig från bänken och jag hör hela klassen dra efter andan. Hon kastar mig mot väggen så att jag slår i huvudet jättehårt, hon ställer sig några centimeter ifrån mig och väser: "Det här förtjänar du din lilla hora", och sen så smäller det, hon slår till mig så hårt att jag svimmar och hela min klass bara skriker. Hon tar tag i mig igen för att slå ännu en gång, men hennes klasskompis kommer och tar tag i hennes arm och säger att hon ska lägga av.
Min klassföreståndare, som gick förbi strax innan utan att se, hör att någon skriker "HON SLOG HENNE!", kommer ut och hjälper mig in till lärarrummet och ringer mamma. Mamma kommer och hämtar mig för att sedan åka till vårdcentralen och polisstationen. På vårdcentralen konstaterar dom att jag har fått hjärnskakning och en rejäl bula.
Jag får stanna hemma i 2 veckor eftersom rektorn anser att det inte är säkert för mig på skolan.

Hösten 2006 så är det rättegång, det skulle vara en stängd förhandling men domaren blandade ihop mig med en annan tjej, så alla som hade varit med och hotat satt bakom mig och psykade mig och stirrade på mig.
Hon fick egentligen inget straff, hon fick betala mig 12000 kr men inget mer straff. Jag var bara 12 när allt det här började, hela mitt liv slogs i spilror och hon fick betala ynka 12000 kr. Jag kan fortfarande inte gå själv ute, jag kan fortfarande inte bli rörd på ryggen, jag kan fortfarande inte lita på folk.

Nu har jag berättat istortsett allt som hände, men jag har utelämnat en del som inte är så himla stora saker. Jag mår fortfarande psykist dåligt på grund av det här, det kommer jag alltid att göra. Jag har dessutom aldrig fått prata med någon om det, bara med Patrick, det är tack vare honom som jag har kunnat överleva. Utan honom hade jag inte suttit här just nu och skrivit det här. Skolan drog tillbaka sin anmälan mot henne och jag fick ingen hjälp av någon psykolog eller något, jag mår inte bra även om alla tror det. Jag är inte som jag var innan. Jag har stärkts av det här, jag ser mig inte som något offer, jag ser mig som en hjälte. Jag orkade att gå kvar i skolan, jag lät henne inte vinna. Jag tänker inte ändra på mig för att någon som jag inte ens känner vill det, jag tänker inte låta någon vinna  över mig! Jag är jag och jag är stolt över mig själv!

Nu måste jag sätta fart. Puss ♥