Shit, vad man kan bli rörd utav någon annans blogg. Jag satt och läste på en blogg om en tjej som förlorade sin pojkvän som hade hjärnhinneinflamation. Jag blev så rörd att jag började storlipa. Hon hade varit tillsammans med honom i 4 månader och hon älskade honom verkligen. Tänk om jag skulle förlora min Patrick? Jag skulle aldrig klara av det! Vi träffas inte så jätteofta, men hellre sällan än aldrig igen. Om han dog så skulle hela min värld rasa, jag skulle inte vara Sandra längre, jag skulle bli så deppig att jag inte orkade leva. Jag älskar min Patrick och jag kommer aldrig att lämna honom. Han är mitt liv och min dröm, dör han så dör jag med honom. Försvinner han så försvinner jag med honom.
Jag tycker så synd om den där tjejen. Jag vet ju inte hur hon har det men jag förstår hur jobbigt det måste vara att förlora någon man älskar så himla mycket. Även den starkaste kan vara svag. Det var ingens fel att hennes pojkvän dog, han fick en sjukdom och han dog av den. Jag kan verkligen fatta om hon gråter och är deppig. Detta hände i maj i år, men tiden läker inte alla sår. Man kommer alltid att sakna den person som man älskade av hela sitt hjärta.

Jag ville bara skriva av mig lite. Jag blev så rörd av allt hon skrev så jag var bara tvungen. Jag kanske låter jättedeppig men älskar man någon så förstår man att det kanske inte varar för evigt. Puss ♥